Familjehelg

God morgon Söndag. Vaknade ännu en morgon i Bamböle, lite mer förkyld än igår. Känner av lite i halsen, nej nej nej nej! Har inte tid! Vill inte! Perkele! Så nu kurerar jag med te och honung... På tränings schemat står vilodag, så förhoppningsvis finns orken för en ny träningsvecka på måndag.

Gårdagen gick helt i familjens tecken, önskar att min älskade sambo hade vart hemma också. Om ni inte redan förstått det så betyder min familj allt för mig.
Ett besök till Maxinge, med resten av hela Åland, snabbt in och köpa present åt hunden... Fika hos min mommo, till gravgården och avslutningsvis en familjemiddag hos föräldrarna. 

Min fina fina lilla familj.

Var till gravgården och tände ljus och lagade fint åt nära och kära. 

Lilla älskade Julia, du är så otroligt saknad! 

Hoppas du har det bra i din himmel

och att vi ses nångång.

 

 Ett födelsedagsbarn hade vi i familjen Andersson igår. Lilla Ziva fyllde 3år. Såklart måste man få paket då, med mycket gott i.

 Ja, dagens Ella då.. är man för lat att hålla i sin leksak kan man ju ligga och slicka på den på detta vis. Knasunge!

Och dagens måltider:

1. Lunchen: kyckling med tomat och mozarella ( rester från veckan ) med bulgur och kesoblandning.
2. Mellanmål till kaffet: Keso, krossad mandel, kokos, hallon och kanel. 
3. Middag: Hjortfilé med råstekt potatis, kokt morot och sallad. Lite enbärsgräddsås.
4.  Kvällfikat: kaffe och citronpaj, ( dock en liten bit, räcker så. )

 

Till middagen njöt jag av ett halvt glas rödvin också. Smaskens må jag säga. 

Och nu till dagens höjdpunkt, nästan så att vi måste stoppa pressen! Jag ha JOGGAT!! jahapp, joggat 3,5km.. nu kommer ni att få höra det tills ni spyr på mig.. tre och en halva jäkla kilometer! Utan att dö...

Min bror lurade med mig, och jag tänkte " jaja, jag kan ju gå efter några hundra meter när jag inte orkar hänga med mer... " Men jag hängde med, och jag kunde prata, och jag orkade öka sista biten.. VAD HAR HÄNT? I efterhand hade jag orkat jogga lite längre.. Bror ville ta en lite extra runda, men jag vågade inte för jag trodde inte att jag skulle orka hem då. Under hela joggingturen var det inte benen eller kondisen som va det jobbiga, det jobbiga var min hjärna. Den motarbetade mig hela tiden, typ.. "Nu orkar jag inte mer, nu ska jag nog gå.. jag brukar gå, jag brukar inte orka så här långt, jag ska nog gå nu.. " Tur att jag inte lyssnade utan lät benen löpa på.

Okej, jag hade Ziva med som lite draghjälp, fusk.  I know..